Recensioner
Reportage
Borås Tidning 2010
text Magnus Persson
Konsten – en väg att våga möta framtiden
Lena Björn är tillbaka hemma i ateljén i centrala Tranemo.
Med massor av intryck att sortera.
Nyligen hemkommen från en resa till Tanzania, där hon tillsammans med maken Urban studerat lokala projekt för bland annat mänskligt växande, finns en rad starka teman att ge sig på. Lena Björn är med i en grupp som från olika håll närmar sig frågor kring fattigdom, miljöförstöring och kvinnors situation i tredje världen.
-Vi vill låta konsten vara bärare av viktiga frågor och tror att direktheten i det konstnärliga uttrycket kan upplevas och kännas igen oavsett varifrån på jorden du kommer. Vi vill i konsten hitta förståelse för varandra för en mer hållbar värld där vi vågar möta framtiden, Face the Future.
Ska bli en utställning
Face, the Future har fått pengar till en förstudie, men resan till Tanzania gjorde Lena Björn tillsammans med familjen.
Så småningom är tanken att det skall bli en upplevelseutställning på Rydals Museum.
- Det var en helt fantastisk resa och spännande att se hur många där nere tar kontroll över sina liv och försöker göra något positivt, trots de hinder som finns. Vi var bland annat i kontakt med Femina Hip, organisationen som sedan ett decennium ger ut tidningen Fema. Deras mål är att lära Tanzanias unga kritiskt tänkande och en positiv inställning till en säkrare och mer hälsosam livsstil och att sprida kännedom om kroppen, jämställdhet, hiv/aids och sexualitet. För ungdomarna där gäller det liv eller död. Var tionde tanzanier är smittad av hiv.
Var har du funnit ditt engagemang kring de här frågorna?
-Mina bilder har någonstans alltid handlat om utsatthet, så det är väl något grundläggande. Jag tycker också att det är viktigt att se och sprida den glädjen och den skönhet som finns i Tanzania.
Vi såg platser och träffade människor som verkligen var engagerade, säger Lena Björn.
I ateljén i Tranemo ligger teckningar och påbörjade konstverk i varje vrå, och på golvet i farstun något som ser ut som avancerad problemlösning. Små målningar på plexiglas skall fästas på en fyra centimeter djup kvadrat. Borrhålen i plexin ser ut som en möjlighet.
-Fast jag har inte riktigt tänkt klart där, möjligen är lösningen klar lagom till Konstrundan, säger hon och ler.
Nya uttrycksformer
På bordet i nästa rum står ett annat experiment. Målade glasskivor i olika skikt skall förseglas och där är idén nu nära att förverkligas.
En utställning i Ulricehamn håller på att avlutas, nu väntar en period då tankar skall samlas och nya uttrycksformer hittas.
-Ja, nu har jag inga planerade utställningar. Då får man tid att koncentrera sig på arbetet i ateljén.
Konstrundan?
-Jag tycker att det är kul att vara med, och öppna upp dörren för de som vill titta. Så får man också chans att sortera och städa lite i ateljén, det behövs verkligen lite då och då.
Länstidningen Östersund 2009
Galleri Remi, Östersund
recensent Christer B. Jarlås
Att gå in Galleri Remi i Östersund just nu blir en märklig konstupplevelse. Rummet är helt förändrat, eller kanske inte. Det är inte rummet som är förändrat - det är den konst som visas som förändrar rummet.
Lena Björn från Tranemo ställde ut på Remi för fyra år sedan. Då visade hon också verk med plexiglas och jag minns teckningar med aikido.
Nu har allt dragits ut ännu längre. Här finns verk som pendlar mellan målningar och objekt. Små kuber av plexiglas som ser olika ut beroende på från vilken sida man tittar. Här finns en stor målning på aluminium och en annan stor målning på tre stora plexiglasskivor som hänger framför varandra. Här finns en slags skulpturer, stiliserade delar av hus i betong med påmålad text. Och visst här finns också måleri av mer traditionellt slag och teckningar som på ett mycket intensivt sätt visar rörelse.
- Jag strävar efter att komma ut från väggen. Det har bland annat lett mig till de här små blocken i plexiglas, berättar Lena.
Den största målningen är döpt till Frieda. Den visar en liggande kvinna med ansiktet neråt i ett utsatt stadslandskap. En målning av utsatthet och utelämnande. Den har sin bakgrund i den uppmärksammade filmen om gatubarnet Frieda från Sydafrika. Lena Björn blev mycket gripen av filmen.
- Jag tog kontakt med filmbolaget efteråt. Och jag fick träffa Frieda när hon var i Sverige, blev drogfri och fick studera. Men filmen grep mig föra att den visade den urkraft som finns i en liten fattig, utsatt människa. En kraft som kan vara så mycket starkare än den jag och andra i välfärden har.
På de stiliserade hushalvorna i betong finns delar av världens millenniemål ditskrivna. Målen som vill halvera fattigdomen i världen.
- Men om vi ska få någon ordning på världen måste vi börja med att lyfta de svagaste. Om vi inte gör det först kommer vi aldrig att klara svält eller milöproblem.
I galleriet finns också en rad teckningar. Intensiva kroppsstudier fulla av rörelse. Men även här finns en utsatthet, en streckad kropp mot det vita papperet.
- Jag håller alltid på att teckna. Jag har en modell som kommer en gång i veckan. Hon dansar då till musik jag valt och gör yogaövningar och jag tecknar. Jag efterarbetar aldrig en teckning men jag gallrar mycket hårt.
Ett hus återkommer ofta i de verk som nu visas på Remi. Ett hus som symbol för instängdhet eller utestängdhet. Lena Björn har många tankar bakom det hon visar. Hon beskriver sitt konstnärliga skapande ganska fint i sin dikt "Mitt innersta rum":
Vad jag känner är en längtan,
en tvingande kraft som vill ut,
och bli vad den måste bli
Borås Tidning 2008
recensent Rolf Haglund
Bilden av Sjuhäradskonstens guldålder
Flaménska galleriet: JULBORDET
Konst av Marianne Abelsson, Henrik Allert, Lena Björn, Marie Capaldi, Kerstin Dahl-Norén, Kerstin Danielsson, Nils Essen, Yrjö Häkkinen, Jarl Ingvarsson, Göran Ivarsson, Sven-Erik Johansson, Inga-Lill Sjöblom
RECENSION. Flaménskas nya utställning kan nog uppfattas som en parallell - om än lite mindre, med delvis andra deltagare - till den magnifika presentationen av Sjuhäradskonst på Vasa Konsthall i Göteborg i början på hösten, även om bara fyra av delstagarna nu är desamma. Men de tål att ses även på hemmaplan, Marianne Abesson, Lena Björn, Kerstin Dahl-Norén och Ingalill Sjöblom.
Flertalet av de övriga befäster bara intrycket av Sjuhäradskonstens nya guldålder.
FRÄMSTA GLÄDJEKÄLLAN den här gången är två helt nya vinylmålningar av Sven-Erik Johansson och fyra ansiktsstudier av Göran Ivarsson - de förra utsökt vackra med inslagen av vitt som accenter tangerande mystiska visioner - de senare direkta närgångna gripande och djupt personliga, särskilt nr 25.
Rent geofrafiskt faller kanske Skövdebon Henrik Allert en smula utanför Sjuhäradsperpektivet, men hans hästskulpturer och reliefer är av sådan kvalitet att det vore en fröjd att räkna in honom bland våra egna. Detsamma gäller den brukskonst som Kerstin Danielsson och Yrje Häkkinen bidrar med, i förra fallet också med viss hästanknytning, i hennes läckra fat, skålar och skrin. Den senare släpper loss hela sin fantasi i en rad små inte stort mer än frimärksstora Giacometti - liknande porträttreliefer och ett antal absurt svarta eller vita äpplen jämte ett aptitretande grönt jätte äpple.
EN VISS BESVIKELSE är Jarl Ingvarssons visserligen lekfulla och färgglada bidrag, men det börjar kännas besvärande klart att han sparar sina bästa saker till sin Stockholmsgallerist. Hustrun Marie Capalde är denna gång betydligt mera till sin fördel, särskilt med bilden Sova över.
Av de fyra göteborgsbekantingarna blir den spännande skäktskapen allt mer uppenbar mellan Marianne Abelssons abstraktioner i glas och Ingallill Sjöbloms dito i lito och akryl, båda i ett nytt gränsland till Bauhausskolans banbrytande estetik. Lena Björns dubbelsidiga plexiglasblock är lika spännande infallsrika som hennes snabba handlag i svartkritestudierna fångar ögonblicket.
Återblicken på Nils Essens sköna ljus- och dismåleri - särskilt den grått-i-grått med fiskebåten understryker bara bilden av hur Sjuhäradskonstens nya särart har djupa rötter också i det förflutna.
Massor av julklappsproblem borde kunna lösas på Flaménska
Borås Tidning 2008
recensent Rolf Haglund
Lena Björn fångar rörelsen
Galleri Jeanette Ölund:
LENA BJÖRN: Målningar, teckningar objekt
Pågår till 4 oktober
RECENSION. För fjärde gången möter vi Tranemokonstnärinnan Lena Björn på Galleri Ölund, som hon därtill representerat två gånger på Konstmässan i Stockholm och en gång på Art Copenhagen. Hon har sällsynt väl motsvarat förtroendet, vuxit och utvecklats som konstnär. Nu får vi för första gången här se hennes arbeten med flerskiktat plexiglas som ger en tredimensionell upplevelse. Alltmer utvecklar hon också sin emotionella bredd liksom tekniken.
I grunden finns en enastående förmåga att i teckningen fånga själva ögonblicket, rörelsen. Ett praktfullt exempel på utställningen finns i en serie på fem bilder tecknade efter modell, alla tillkomna på några minuter men efter veckor av fruktlösa försök. Hon är sin egen mest obarmhärtiga kritiker, förintande skulle nog en del säga, som eventuellt sett de drivor av teckningar hon ratat på vägen. Men däri finns hennes verkliga styrka, bejakandet av själva livets autenticitet där inte ett falskt penndrag får tillåtas.
Likaså fängslar hennes ständigt nya yttryck för en grundläggande empati, utlöst av upplevelsen av en dokumentär om sydafrikansk gatubarnet Frieda. Nu väger känslan ut i bild efter bild och anar drag av bultande oro för världsutvecklingen och människans villkor. Så arbetar bara en stor och angelägen konstnär som ständigt sätter sin rådvillhet och samtidigt en okuvlig uttrycksvilja i pant.
PLEXIGLASBILDERNA TER SIG kanske allra mest utvecklingsbara. Själv finner jag också hennes nyvunna djärvhet med färgens lyskraft särdeles spännande.
Zenit Kultur
FÅNGAR RÖRELSEN
Lena Björn gör en teckning i minuten
Se intervjun på Zenits hemsida
Borås Tidning 2008
Christian Dahlgren
Konst med hjärta och patos
"Min högsta önskan är att mina bilder kan göra skillnad", säger Lena Björn
Konsthösten har kommit igång på allvar. Idag är det vernissage med Lena Björn på Galleri Jeanette Ölund i Borås.
Teckningar med rörelse och energi, färgflödande plexiglasmålningar i tre dimensioner, objekt som inbjuder till fria associationer.
Det är Lena Björn från Tranemo som välkomnar till ett besök i hennes eget konstnärliga universum.
Den nya utställningen är den fjärde i ordningen hos Jeanette Ölund, galleriet där Lena Björn också framgångsrikt debuterade för snart tio är sedan.
Och det har knappast gått sämre sedan dess. Men Lena Björns attityd är ändå påtagligt ödmjuk.
- Varje ny bild är en erövring säger hon om sitt skapande och berättar om betydelsen av ateljén som en frizon.
- Den är för mig en kreativ miljö, där jag kan koppla bort alla krav och där det är jag själv som bestämmer.
Inre känsla
Inspirationen? Lena Björn pekar mot sitt bröst, som rymmer den inre känslan som hon försöker komma i kontakt men. Det handlar om att uppnå det där svårgripbara som ibland brukar kallas "flow".
- Det finns en väg som jag ska gå in på, som jag inte kan tvivla på. Jag försöker låta bli att ha för mycket intellektuella tankar. Istället är det något som måste få komma ut. Jag tittar väldigt lite på annan konst för att behålla mitt eget uttryck.
Medmänsklig patos
Mycket i Lena Björns konst har abstrakta drag, tolkningen överlåts gärna till betraktarens egna ögon.
- För mig är det inte viktigt att alla känner vad jag känner. Det får vara öppet, jag vill inte pådyvla andra någonting.
Men var Lena Björn själv står är ändå ingen hon hymlar med. I hennes verk finns ett bultande, solidariskt medmänskligt patos. När hon ombeds definiera den röda tråden i sitt skapande lyder svaret:
- I hela mitt konstnärskap är det nog den lilla människan och utsattheten.Vi måste lyfta den svaga människa om vi ska få ett samhälle som är helt. Min högsta önskan är att mina bilder kan göra skillnad.
Kring flera av hennes konstverk på utställningen kan man förnimma en afrikansk doft i både färg oc uttryck. Det är ingen slump.
Gatubarn i Sydafrika
För en tid sedan fångades Lena Björn av en svensk dokumentärfilm om Frieda, ett gatubarn i Kapstaden, Sydafrika. Både utsattheten och styrkan i detta levnadsöde har satt djupa spår hos Lena Björn.
- Man kan känna en oerhörd kraft även hos gatubarnen. De har en sorts urkraft som har försvunnit i det civiliserade samhället - att man ska våga lita på det genuina i vad man gör. Annars är det så lätt att man bara glider i väg och glömmer vad som är viktigt, säger hon.
Starkt och äkta
Galleristen Jeanette Ölund, som följt Lena Björn genom åren och bidragit till att förlösa hennes konstnärliga karriär, är heller inte sen att slösa med berömmande ord.
- Det hon förmedlar är starkt och äkta. Det kommer direkt från hennes hjärta. Hon gör inte bilder för att tillfredsställa andra, utan hon vill få oss betraktare att fundera över vad som händer på jordklotet.
Borås Tidning 2008
recensent Rolf Haglund
Sjuhärads guldålder är nu!
Vasa Konsthall,Göteborg:
7 KONSTNÄRER FRÅN 7-HÄRAD
Måleri, teckning, glas, skulptur, textil av Marianne Abelsson, Gunnar Bergh, Björn Bergsten, Lena Björn, Staffan Johansson, Ingalill Sjöblom och Peter Waldenström.
Pågår till 12 oktober
RECENSION: Tyvärr får bara göteborgana se denna suveräna sammanställning av ny Sjuhäradskonst, utvald sammanställd och ytterst välhängd av Bengt-Göran Johansson, Skene. Hade vi fått se den på hemmaplan hade va alla insett vår konsts nya guldålder. Namnlistan ovan är ju bara en liten del av allt vi kan visa upp. En sådan epok har Sjuhäradskonsten aldrig förr upplevt. Sett från konstnärskap till konstnärskap går allt fortfarande bara uppåt.
Ingen liknar den andre, ändå finns förenande element. Ingen förfaller till ren teknik eller form. Alla förmedlar något eget. Samtliga väcker spänningsskapande associationer redan vid första blicken, allt finns öppet tillgängligt.
Men ju mer man vet om klassisk konstteori, desto bättre ser man djupdimensionen. Ingen gömmer sig bakom bakom testuggande. Åter kan vi tala om allmängiltighet i konsten - och detta i en konst som vi har alldeles inpå oss, oavbrutet växande. Upplevelsen är dock så enhetlig att jag inte förmån rangordna enskilda konstnärer inbördes.
utdrag ur recension
Gunnar Berg är inte den ende i gruppen som ter sig alltmer egenartad när han går förbi sina egna gamla ideal och tar varje bild på allt större allvar.
Så gör också Lena Björn, fortfarande lika briljant och sparsmakad tecknare, som dock oavbrutet går vidare i empatiska medkänsla, mångfacetterad sammansatthet och en kalligrafisk snabbhet som i allt högre grad finner ett slags haikuartad koncentration, också här i bilden själv, inte bara i känslan av rörelse utan även av en nästan "japansk" tidlöshet. I varje bild skapa hon en konst som "är" i osedvanligt hög grad "är" i existentiell menig, nära människan men ännu närmare kulturens eviga värde.
Ständigt i växande, allt mognare, tycks hon i det lilla fånga tidens väsentliga ödesfrågor med kvinnlig intuition och omtänksamhet, sannerligen en Sjuhäradskonstens Freja. Empatin är allra tydligast i hennes bild Frieda, gatubarnet från Kapstaden.
Mångfaldskänslan kuliminerar i hennes plexiglasmålningar i upptill sju lager som ständigt djupnar för varje ny infallsvinkel för betraktaren. Hennes teckningar efter levande modell får en allt mera stiliserad teckenkaraktär, sägande allt utan ord."
Zenit Kultur 2008
VILL GÖRA SKILLNAD
Lena Björn gör bilder om gatubarn
Se intervjun på Zenits hemsida
Borås Tidning 2006
recensent Inger Landström
Galleri Bacchus, Borås
Tragedi och natur
RECENSION: Det var framför allt som tecknare Lena Björn väckte uppmärksamhet med sin debututställning på Galleri Bacchus 1999. Sedan dess har hon undan för undan tagit upp olika tekniker och experimenterat med en oräddhet och ett engagemang som nu ger full utdelning i form av ett måleri med många spännande ingredienser - såväl tekniskt som innehållsmässigt.
Här har hon arbetat i det stor formatet, med målningar på plexiglas upphängda framför varandra i upp till tre olika lager, ibland med en "traditionell" målning som bakgrund, ibland helt fristående. Eftersom plexiglasskivora är målade på båda sidor och därtill kastar skuggor på väggen som skapat ytterligare en dimension uppstår en djupverkan och en mångtydighet som väcker intresse, också för tankevärlden bakom verken.
För nu är det inte bara ytan och ögonblicksintrycket som gäller - här har Lena Björn använt sin erfarenhet av krokiteckningens fjäderlätta linjeföring och grafikens lekfulla dubbelefekter för att tolka sina känslor inför en medmänsklig tragedi som berört henne djupt, nämligen gatubarnens svåra situation.
Främst blev hon inspirerad av en svensk TV-film om Frieda, ett gatubarn i Kapstaden i Sydafrika, och det stora verket Under stjärnorna är tillägnad henne. Men målningen har med sin stökigt livfulla storstadsmiljö och underliggande hotfulla oro en allmängiltighet som går utöver det enskilda människoödet.
Länstidningen Östersund 2005
Galleri Remi, Östersund
recensent Christer B Jarlås
Ett skapande i liv och rörelse
På Galleri Remi kan man just nu möta Lena Björns måleri och teckningar.
-För mig är direktheten i den tecknade linjen viktig. Att fånga ett skeende, det primära i en rörelse eller scen. Oavsett vilken teknik jag väljer, söker jag en känsla där alla mina upplevelser finns med helt ärligt, säger hon i ett litet blad.
Lena Björn är 45 år och bor i Tranemo. De verk hon visar handlar till stor del om att just fånga rörelser. Att på den orörliga ytan få det att hända saker. Det gör hon både för sin egen och för betraktarens skull.
-Om man ska orka koncentrera sig så måste det vara spännande, säger hon.
Det verk som först fångar besökarna på galleriet består av tre stora plexiglasskivor som hänger framför varandra. "I rörelse" består av ett fåtal färger där varje glasskiva är ett lager i den bild man ser rakt framifrån. Resultatet är väldigt speciellt och bra.
I utställnigen varvas målningar på plexiglas med mer traditionellt måleri på duk, teckningar i blyerts och tusch som ofta visar yoga-rörelser och några grafiska blad.
Sammantaget är det en mycket fin utställning som inleder hösten på Galleri Remi. Lena Björns skapande verkar aldrig kunna stå stilla. I skapandet verkar hon närmast besatt över att finna och fånga den där perfekta rörelsen hos människa, i landskapet, hos fågeln eller kanske bara i de färger hon just valt.
Det har börjat en ny konstsäsong med mycket bra utställningar. Inte ens i en storstad kan man hitta så mycket bra på gallerierna samtidigt; åtminstone inte utan att gå enorma sträckor.
Östersunds-Posten 2005
Galleri Remi, Östersund
recensent Leif Öhr
LEIF ÖHR TITTAR PÅ VECKANS KONST
Hisnande glasmåleri
Konstnären Lena Björn överraskar genom att måla på fritt hängande glasskivor.
Det skapar en hisnande känsla av djup.
Leif Öhr presenterar här en av konsthöstens höjdare.
GALLERI REMI:
LENA BJÖRN
Det gäller att höra nödropen från de målningar som pockar på ytterligare åtgärder.
Ibland uppfattas det inte och man ställer ut - i god tro. Betraktaren känner att det är ofullgånget. Det gick inte i mål.
Frågan är när en målning är färdig? Jo, när den vilar i sig själv. Liksom står på egna ben med egen auktoritet. Lena Björns målningar vilar i sig själva. Det gäller rent formellt estetiskt. Det handlar om ett genomarbetat måleri - kompositionellt,
färgmässigt - inga sjuka delar som skämmer helheten . Friskt helt igenom. Det är gråskaligt med kulörta insatser. Dessutom uppstår i vissa målningar något sublimt - utan överväldigande kraftuttryck - till exempel den ganska stora temeramålningen Kust. I bildens övre del svävar några måsliknande fåglar nära, det finns en luftighet som om fria rymder.
När det gäller Ingrid Person rör det sig om figurer och om det gamla temat döden och flickan - den förra i form av ett skelett just. Ulla Hall visar främst landskap med hus, ett och annat stilleben. Nej, tyvärr det håller inte. Med några få undantag gäller som sagts i inledningen. Det ropas efter ytterligare åtgärder. Bilderna har lämnat ateljén alldeles för tidigt. Det har stannat av på halva vägen. Anslagen är ibland bra - det kan gälla Kruka av Ulla Hall eller Rosen av Ingrid Persson - men det går inte i mål. Det behövs ett varv till i ateljén.
Remissan 2005
Kritikerrosad Björn bland konstsektionens vinster…
Våren 2003 gjorde inkköpsruppen ett besök på Konstmässan i Sollentuna. En av utställarna var Galleri Bacchus i Borås.Där såg vi för första gången verk av konstnärinnan Lena Björn.
Det är inte ofta vi inköpare blir så totalt eniga om att "det här måste vi köpa", som den gången. Vi köpte två verk, som sedan lottades ut under hösten samma år.
Till vår glädje kunde vi i höstas åter få se en utställning av Lena Björn. Den här gången på Galleri Stenlund i Gamla stan i Stockholm.
Självfallet var vi på plats och köpte åter ingen två av hennes verk, som kommer att bli vinster vid vårdragningen.
Den större heter "Trollsländan" och är utförd i tempera och slagaluminium. Den mindre heter "Yoga" och är en termpera och tusch på pannå.
Vem är då Lena Björn?
Konstnären föddes 1960 och bor och arbetar i Tranemo i Västergötland.
Hon har en gedigen utbildning, t ex Ålgårdens Målarskola, Borås, Hovedskous Målarskola i Göteborg samt Färg Form Bild Tema, Gerlesborg. Hon är både tecknare, grafiker och målare.
20-tal utställningar i Sverige
Lena Björn hade sin debututställning 1999 hos Galleri Bacchus i Borås. Därefter har hon gaft ett tjugotal utställningar i Sverige och fem är inplanerade under 2005.
Hon är också inbjuden till La Collect, ett internationellt utbildnings- och utvecklingsprojekt mellan konstnärsgrupper initierat av Presse Papier, Canada där 300 konstnärer från 20 länder deltar i ett grafikprojekt.
2003 gjordes en katalog över Lena Björns konstnärsskap. I förordet till den har Rolf Haglund, konst- och musikskribent skrivit bl a:
"Ialla fall är det rent gårfullt hur nya konstnärer ständigt lägger nya dimensioner till detta underbara kallat konst. Ett sådant fenomen är Lena Björn. Hon tycks bara göra sin konst, chockerande okunnig om eller likgiltig för alla "omöjliga" problem hon därvid passarer.
När jag följt hennes utvecklig har jag gång på gång sett hennes blixtrande talang ta så oväntade språng att den oavbrutet tycks ha nystartat.
Lena Björn söker en känsla där alla hennes upplevelser finns med, absolut ärligt. Hon försöker tolka tiden, men utan ord, och hon har allra störst förbehåll inför resutlatet.
Hon måste själv ta sig tid att se sina egna bilder, då de ligger alltför nära henne själv, tid att förstå. Märkligast i hennes konst är att ögat alltid finner nya dimensioner.
Denna Lena Björns frihet, öppenhet , återhållsamhet och frånvaro av alla konventioner gör hennes konst unik."
"Oöverträffad särart"
Jag vill också citera en reccension, som Inger Landström skrivit i Borås Tidning efter en separarutställning i Marks Konsthall i Kinna.
Hon skriver:
"Här visar hon ett urval skisser, i sin enkelhet och formsäkerhet fullt självständiga konstverk med den närhet till handens rörelser som är teckningens oöverträffade särart.
Men hon har ochså gått vidare och låtit färgen komma in i yoastudierna, viket visar sig i en serie små kvadratiska målningar. Med sitt än mer summariskt renodlade rörelsemönster har de fått en närmast abstrakt karaktär som förstärks av den sparsmakat läckra färgbehandlingen.
På liknande sätt tycks en intesiva figusstudierna ha smittat av sig på termperamålningarna.
Här har hon nu släppt försiktigheten och närmanst exploderat i ett konturstakt, kraftfullt måleri, som bär släktskap med teckningarnas distinkta linjer i tusch och blyerts.
Men målningarna är också något helt annat. Fritt associationsrika och spontant färgflödande berättar de sin egen historia. Oftast antyds ett landskap - dock inte romantiskt stillastående utan brötigt och händelserikt, fyllt av dynamik och rörelse, ett landskap där människan hela tiden är starkt närvarande, synlig eller ej."
Efter ovandtående omdömen fanns många skäl för oss att köpa in konstverk av Lena Björn! Ni blivande, lyckliga vinnare till dessa verk, stort grattis!
Kjerstin Liljegren,
Inköpare i konstsektionen
Borås Tidning 2005
Åhagas Konstfestival, Borås
recensent Rolf Haglund
Från gammal till ny guldålder
REFLEKTION.
Jag väntade ett kändisjippo. Det gjorde nog en rad av våra bästa konstnärer också som avstod från Åhagas första Konstfestival.
Mer seriös förhandsreklam direkt till de konstintresserade hade kunnat göra festivalen till den generalmönstring av ny och gammal Sjuhäradskonst som konstnärer och publik är i ett lika skriande behov av.
Idén är nämligen rasande bra, likaså utformningen så som vi mötte den i realiteten. Den fick oss att minnas hur allt en gång var, när Boråsarna sprang ner varann på Manfred Flyckts och Svän Grandins, Hans Stridhs och Sixten Lundbohms nya utställningar. Då hade lokal konst en förankring vi nu bara kan drömma om - på gott och ont. På gott när varje Boråsare kände konstnärerna och fyllde sina hem med deras verk. På ont när regionaliseringen var så stark att de mera sällan nådde utanför hemorten.
Plötsligt ser vi kontinuiteten i alla de verk av nyare datum som nu släppts fria ur Museets liksom ur skilda privatsamlingar; Fokusstiftelsens grafikdyrgripar exempelvis eller en fin samling Halmstadgruppen och de 14 verken i folkviseton av Birger Ljungquist, bror till författaren Walter Ljungquist, och med liknande charm för vännerna av Jerk Dandelins värld.
Sakta växer dock känslan starkare av nuets kraft i Sjuhäradskonsten.
Alldeles uppenbart är vi på väg i en ny guldålder.
Då är det nästan obegripligt att boråsarna inte längre tar för sig av detta överflöd, av högre formell och hantverksmässig kvalitet än någonsin.
Men inför de unga - av vilka en rad just på denna utställning visar ytterst lovande förnyelse - ger en suverän hängning nya korrespondenser som borde tillförsäkra oss en stor framtid.
Hans-Göran Bromans nya nästan abstrakta verk kallas slående "Evolution pågår". Inför en märklig hörna ser jag nästan tyngdlagen upphävas. Fyra skupturer av Kerstin Dahl Norén förlänar tung granit och diabas lätthet och antik patina (som i bräckliga vaser) och står mot Staffan Johanssons i färg och form utsökt balanserade målning av en simmare sedd upp mot vattenytans solreflex. Hos båda förenas klassisk stil och en ögats djärvhet som brukar utmärka stora mästare.
Tranemokolonin med Lena Björns skiktade glas och Björn Bergstens kluriga infallsrikedom bara växer, jämsides med att Tommy Petterssons verk ger designen nytt djup och innehåll.
Välkommen är även urvalets öppning åt väster med en fin kvintett Varbergsmålare. Just i början på sommaren fick ju den ene, Jonas Ellborg, en succé av det slag som förr var hans kolleger i Borås förbehållen, att sälja slut en hel utställning.
Konstfestivalen välkomnas åter, helst med större respekt för publikens kvalitetssinne.
Ystad Allehanda 2005
Galleri Olefjord, Simrishamn
recensent Bo Bjelvehammar
Från Tranemo och ut i världen
Det som finns i Tranemo, där Lena Björn bor, det finns även i världen. I Tokyo, i Stockholm och i Nässjö.
Landskap med träd, vatten och fåglar
Förändringar, skiftningar och möten. På alla platser i världen föds det nya dagar, med oskrivna vita ark och outnyttjademöjligheter.
För varje blomma är det något särskilt med en daggvåt morgon och rent solljus. För en svala är varje dag ett ilande och ett pilande efter insekter för att klara livet på sig själv och skaffa mat åt de allra minsta.
I en ny dag ryms nya upplevelser av glädje, lust och till inspiration.
Rörelsen är fundamental
Lena Björn låter omvärlden nära inpå sig befolka sina bilder, hon visar här tjugoåtta, det är anade figurer och kroppar, som lever bredvid och nära varandra.
Det är linjer, som möts som tangerar eller korsar varandra och några går förbi varandra. Genom ett samspel mellan linjer, färger och vita fält skapas en dynamik och en rörelse. Rörelsen är fundamental och bärande i Lena Björns måleri och även i hennes grafik. Där får bilderna liv och näring, där, i rörelsen, lyfter motiven mot den som ser å bilden.
Det kan förefalla lite nonchalant, svajigt och hastigt hopkommet, men detta är bara en första känsla och en illusion. Varje linje är noga avvägd, varje komposition är omsorgsfull och noggrann. Det är aldrig fråga om ett hastverk.
När en svala i tempera och tusch klyver himlen, skriver sina tecken och signerar sitt verk, då är Lena Björns estetik som starkast och hennes konst, som skönast och fulländad som kalligrafisk skrift eller orientaliska danserskor i lätta rörelser.
Jag ser hos bilderna släktskap med Ulf Trotzig Peter Dahl och Johan Tobias Sergel. Särskilt tänker jag på Dahls serie om Bellman.
Nu ser någon annan helt andra saker.
Ärlig och äkta
Men jag känner mig glad och blir idérik tillsammans med Lena Björns måleri. Hon är öppen och arbetar i frihet, hon krånglar inte, hon mixtrar inte, hon är ärlig och äkta.
En sak, som jag inte har tänkt på vid mina tidigare besök på Galleri Olefjord, det är smakfulla rum, åt sitt sinnliga till och det är en sällsynt välhängd utställning med god balans och där ljuset får arbeta olika, i de skilda bilderna.
När jag ska lämna galleriet stannar jag till inför en starkt stiliserad bild i tempera och tusch.
En bild av Skåne, en mörk skapelse av raka vägar och små, enformiga pileträd.
Som något trist och enahanda utan variation.
Så är det kanske vintertid och i dystert väder, men inte nu i midsommartid.
Jönköpingsposten 2005
Galleri Bergström, Konstnärsgården, Nätet
recensent Maria Campbell
Om kvinnor som kan
ETT SKEPP kommer lastat just nu på en av väggarna hos Galleri Bergström. Lastat med vadå? Ja, det kämpar mot vind och vågor i alla fall och utgör en högst personlig tolkning av havets värld av utställaren Lena Björn. På Konstnärsgården ägnar sig Saga Bitkover-Norman åt vampyrer som är mer snälla än elaka medan Gunnel Thidell på Nätet, det vill säga Kvinnligt Resurscentrums lokal vid Kanalgatan, personligt fångar barn i lek.
DET ÄR KVINNOR som kan i den här veckans recension och kanske också ett kvinnligt förhållningssätt, ett särskilt sätt att uttrycka sig. Fördomar kanske och reminiscenser av en gången tid med ändå. Gunnel Thidells skildring av barnen som leker "mala salt" är ett exempel. Det är ömsint men inte gråtmilt och detta tack vare proportionerna, långdragna figurer à la Giacometti. Och så färgen då , klar och koncis utan krusiduller. De tre bilderna av barnen är det klart mest sevärda på utställningen som ingår i Svenska Konstnärsförbundets 30-årsubieum. Bra med Nätet är öppettiderna, lätt att slinka in när som helst uinder kontorstid.
THIDELL är säker i sina barnbilder när det gäller att fånga en rörelse och så än mer hos Lena Björn hos Bergströms. Dock är hennes skepp här något extra och frågan om kvinnligt/manligt kommer på skam.
Björns konst är mycket kraftfull och mycket säker. Hon vet precis van hon gör i det skapande ögonblicket tycks det mig. Stundom ger hon sig på att "skapa om" tidigare grafik som i grannen med skeppet. Men det är detta skepp utsatt för havets raseri jag finner så spännande; en slags flygande Holländare, ett rö för vinden, stormen, blänket av solen i vågorna…. alltsammans får hon fram i nästan enbart gråskala.
BJÖRNS skildring av kroppar i rörelse är också sevärt. I många av de bilderna är rörelsen omvandlad i kalligrafiska tecken eller som japanska/kinesiska skrivtecken på håll. I närbild urskiljs kropparna som böjer sig och vrider sig i de mest omöjliga positioner.
Bakgrunden är rörelsesporten aikido och här tycks Björn ha ägnat sig åt en slags "action painting", det vill säga fångat ögonblicket här och nu.
VAMPYRER och tänder omväxlande med kyssar är liksom kontentan av Saga Bitkover-Normans verk på Konstnärsgården. Det är kanske litet för mycket av det goda. Vampyrerna och de högst tandförsedda figurerna övertygar inte riktigt, det vill säga de lämnar mig ganska likgiltig. Jag går förbi och noterar. Hon är mer intressant i sin färgbehandling, det vill säga akvarellfärgen lever sitt eget liv. Den går litet vart den vill. Ibland är det spännande som Flygfä i gråskala.
Samma flytande färg finns i Räcker ut tungan röd, charmig i sin karaktär av barnteckning. De kyssande figurerna påminner också om sådana eller kanske sådana skisser flickor i mellan- och högstadiet kan ägna sig åt under lektionerna.
Borås Tidning 2004
Marks konsthall, Kinna
recensent Inger Landström
Sparsmakat och dynamiskt
När Lena Björn nu ställer ut i Marks konsthall, Kinna, är det nästan på dagen fem år sedan debuten på Galleri Bacchus i Borås. Då dök hon upp som en total överraskning, en helt ny konstnärsbegåvning från den uppenbarligen mycket inspirerande Tranemotrakten: mångsidig, experimenterande och infallsrik men samtidigt med en behärskad disciplin som imponerade stort. Hon tycktes borra sig ner till grunden i varje nytt område och ny teknik hon gav sig på.
Allra tydligast visade sig denna envishet och energi i tecknandet, och det var också här hon slog igenom stort, med sina lätta, stilsäkert förenklade skisser av människor i rörelse, nedtecknade timme efter timme, dag efter dag under repetitionerna av Torpaspelen.
Långsam, målmedveten innötning kombinerad med sabbhet och koncentration - just den här speciella arbetsmetoden passar tydligen hennes konstnärstemperament, för så har non fortsatt. Först med att studera och notera kroppsspråket hos utövare av den japanska kampsporten aikido, och nu, som det visar sig på utställningen i Marks konsthall, genom att engagera sin yogalärare som rörlig modell.
En gång i veckan under hela det gångna året har de träffats i ateljén för ett intensivt koncentrerat samarbete då Lena Björn har följt alla de återkommande yogasekvenserna, om och om igen. Hon har arbetat med omväxlande tjocka blyertsstift, tusch eller kol, i sökande men kraftfulla drag där man starkt upplever hennes vilja att försöka fånga själva känslan i rörelsen, det absoluta uppgåendet i nuet. Säkert har det sin betydelse att hon själv tränar yoga.
Här visar hon nu ett urval av dessa skisser, i sin enkelhet och formsäderhet fullt självständiga konstverk med den närhet till handens rörelser som är teckningens oöverträffade särart. Men hon har också gått vidare och låtit färgen komma in i yogastudierna, vilket visar sig i en serie små kvadratiska målningar, en del direkt nedskissade precis som teckningarna, andra delvis bearbetade senare. Med sitt än mer summariskt renodlade rörelsemönster har de fått en närmast abstrakt karaktär som förstärks av den sparsmakat läckra färgbehandlingen.
På liknande sätt tycks de intensiva figurstudierna ha smittat av sig också på temperamålningarna, som har betydligt mer sting och koncentration än jag minns från Lena Björns tidigare mer försiktiga färgbehandling och experimenterande med formspråket.
Här har hon nu släppt försiktigheten och närmast exploderat i ett konturstarkt, kraftfullt måleri, som bär tydligt släktskap med teckningarnas distinkta linjer i tusch och blyerts. Samtidigt balanseras helheten av den lugna, sammanhållna färgskalan med ockra och rött som varmt lysande inslag.
Men målningarna är också något helt annat än teckningarna. Fritt associationsrika och spontant färgflödande berättar de sin egen historia. Oftast antyds ett landskap - dock inte romantiskt stillastående utan brötigt och händelserikt, fyllt av dynamik och rörelse, ett lanskap där människan hela tiden är starkt närvarande, synlig eller ej.
Borås Konstgrafiska Verkstad, 2004 års portfölj
Kvinnor bakom praktmapp
Grafik av Inger Andersson, Lena Björn, Barbara Häggdahl
recensent Rolf Haglund
Nu är det ju kvinnorna som tar för sig i konsten och ofta pockar på det största intresset. Det är väl därför bara i sin ordning att den årliga grafikmappen från Borås Konstgrafiska Verkstad är helt igenom kvinnlig. Och det är sannerligen en årgång som hävdar sig väl mot de tidigare.!
Inger Andersson, bosatt om ej i mörkaste så dock djupaste småländska skogen, i Kinnared 5-6 mil in från Halmstad, gör en spännade karriär i våra dagars svenska konst. Det räcker att se på alla hennes stipendier och engagemang utomlands efter alla åren på KV, Nordiska konstskolan i Finland och slutligen Valand för att inse den saken. På konstgrafiska har hon lärt sig trycka litografier utifrån sina tidigare datorarbeten, och hennes "Snigel" - bara en svart form mot vad man tar för gräs i en läcker turkosblå kulör - är en riktig liten godbit. "Gräset" är i själva verket hennes eget hår som bretts ut direkt i en kopiator. I sin poetiska lätthet är detta rentav ett litet mästerverk.
Med saftig tyngd och svärta har Tranemokonstnärinnan Lena Björn gjort en Japaninspirerad teckning av något slag dans, fångad mitt i en rörelse och så betydelseladdad att ens öga ständigt tycks ta fram nya infallsvinklar. Bilden är gjord i "image-on"-teknik som teckning i tusch direkt på film, som först slipats matt, därpå belyses och sedan framkallas för tryckning. Hennes talanger som tecknare är numera helt subtila.
Det mest traditionella motivet, ett stilleben med några frukter, är Barbara Häggdahls bidrag, men inte mindre elegant. På tunnaste Japanpapper har hon tryckt sitt träsnitt "Transparent grå" i balanserde fält av bara grått och brunt med så sparsmakad effekt att tanken går till klassiska mästare - jag vet inte riktigt vem - men den självklara stramhet och auktoritet hon lägger i dagen är på sätt och vis ett yttersta bevis för hur de kvinnliga konstnärerna nu står för värden som länge setts som exklusivt maskulina. Jag tror inte detta är något slags unisexfenomen, snarare ett tecken på behovet av kvinnligt temperament, kvinnligt allvar och kvinnligt mod att inse hela det fulla allvaret i dagens kris. Att denna känsla kan väckas av en helt igenom "ofarlig", sval och mogen nature-morte-bild är väl även det ett kvalitetstecken.
Alltså en riktig praktmapp i år från Borås Konstgrafiska.
Skånska Dagbladet 2002
Galleri Lilla Uppåkra
recensent Jean Bolinder
Givande Konstresa
Hasse Hasselgren på Burlövs Konstförening, Lena Björn, Leif Nelson, Tommy Olsson på Galleri Lilla Uppåkra, alla pågår till och med 3 mars På trevliga Galleri Lilla Uppåkra ställer tre konstnärer ut till och med 3 mars. Alla tre är mycket sevärda - ta familjen med nästa helg och titta! Låt barnen upptäcka konsten! Drick kaffe och ät bullar och prata om bilderna. Klart mer givande än att tippa vilket hästkräk som kan piskas till att springa fortast! För mig är Lena Björn en ny bekantskap. Hon berikar verkligen min tillvaro med sina temperamålningar och kol- och tuschteckningar. I "Vårvinter" skildras den tid som råder just nu och då som Karin Boye säger "all vår heta längtan" binds i "det frusna bitterbleka" . Jag ser speglingar i fönsterrutor och ett ensamt löv som övervinner skräcken för det nya, ängslan för färden och en sekund känner "sin största trygghet" och "vilar i den tillit som skapar världen". Detta är sensuell, existentiell och omtumlande konst!
Värnamo Nyheter 2000
recensent Inger Rausch
Inspirerade rörelser på Borgen
Lena Björn från Tranemo visar fartfyllda teckningar och målningar på Kulturhuset Borgen i Gislaved till och med den 24 september. Lena Björns spänstiga kol- och blyertsteckningar fångar med mästarens känslighet den elegans och de rent av poetiska rörelsescheman som den orientaliska självförsvarskonsten kan bestå av. Inspirationen kommer i huvudsak från japanska Aikidon. Utan överdrift kan man påstå att hon med sin närapå kalligrafiska teknik med avskalade detaljer levandegjort linjen. Med hjälp av några streck träffar hon med kuslig pregnans det primära i en rörelse eller i en scen. Kroppar formade i möjlig och omöjliga ställningar och kast.
Även i måleriet visar Lena Björn sin kärlek till den sparsmakade paletten och ljusets inverkan på motiven.
Hon arbetar i tempera och bilderna sprudlar av fart och rörelse. Lena Björn har bland annat utbildat sig på Capellagården, Öland, och Hovedskous målarskola i Göteborg. Förutom separatutställningar under 1990-talet har hon arbetat med olika projekt, bland andra följt en teaterensemble från dramaövning till föreställningen Torpaspelen.
Borås Tidning 2000
Galleri Bacchus
recensent Rolf Haglund
Snabbt och expressivt
Rolf Haglund ser tre konstnärer kliva över gränserna. Det går mot sommar. Det syns i lekfullheten och den lite slängiga mångfalden på väggarna hos Galleri Bacchus. Inte så att kvalitén drabbas, icke, men de tre utställarna kliver utanför gränserna, tar sig alla friheter, lite som nysläppta hästar på grönbete. Bäst att ta dem i bokstavsordning.
Lena Björn representeras av bilderna som gjorde succé på konstmässan i Stockholm (där guidade visningar fem gånger om dagen landade i Jeanette Ölund-montern). Nu kan vi på hemmaplan se hur befogad framgången var. Hon visade nya, fartfyllda teckningar från Torpaspelen i ett snabbt, expressivt manér som inte setts så ofta sen Birger Lundquists dar. Men för oss som mött denna talang förr imponerar minst lika mycket hennes serie teckningar kring den japanska kampsporten aikido - där en anfallare fälls med den kraft han själv utvecklar. Här finns klarvaken, bidande stillhet i själva tekniken som ibland närmar sig just knapphändig japansk tuschteckning. Det öppnar en utvecklingsmöjlighet ur hennes aningen journalistiska, snapshotbetonade snabbtecknande, en smula begränsat manieristiskt hur beundransvärt det än är.
Borås Tidning 1999
Torpa Stenhus "VITT OMFÅNG-sex kontraster"
recensent Rolf Haglund
Tranemotalanger i historisk miljö
I ett huj har Tranemo blivit ett konstcentrum av hög kvalitet. Hela den nya konstnärskolonin visar i sommar sina talanger på Torpa stenhus i anslutning till krönikespelet där med premiär framåt semestern.
Alla bidrar också på olika sätt till föreställningen.
Tecknerskan och målarinnan Lena Björn som i vår haft sin debututställning i Borås - succé med nästan allt sålt - har gjort affischen och därtill följt repetitonerna med skissblocket ständigt till hands.
Hon är född 1960 och har gått igenom Hovedskou-skolan varifrån hon fätt Eric Ericson-stipendiet på 30 000 kronor. Hennes snabba, dynamiska och livfulla skisser fångar skeenden i nägra få karaktärsfulla streck med en yttrycksfullhet ocj omedelbarhet som genast placerar henne bland eliten av vära tecknare.
Borås Tidning 1999
Galleri Bacchus
recensent Inger Landström
Pregnant tecknare överraskar stort
En helt ny Sjuhäradskonstnär som plötsligt dyker upp ur tomma intet - den överraskningen heter Lena Björn och hennes förvånansvärt mogna debututställning kan man se på Galleri Bacchus. Lena Björn är född i Tranemo 1960 och efter Ålgårdens målarskola i Borås fortsatte hon under ett par år vid Hovedskous i Göteborg, där hon gick ut 1990. Planerna att söka till Valand gick dock om intet - familj och barn kom emellan och det blev ett glapp i konstutbildningen.
1995 tog hon upp studierna igen, den här gången på Gerlesborgskolan. Den gedigna kurs i form- och bildskapande hon gått där under återkommande perioder blev en nytändning som satt tydliga spår: det är ovanligt att se en debutant som arbetar så medvetet med formen och har en så säker hand med själva det tekniska utförandet. Jag tänker då särskilt på hennes små sparsmakat utformade temperamålningar, utsökt monterade mot vackert rostfärgad plåt. Bearbetningen av plåten har hon fått hjälp med på ett plåtslageri - allt är välgjort in i minsta detalj.
Just de här små målningarna med sin starkt stiliserade form får nästan karaktären av objekt. Mer tydligt figurativ är hon i sina större temperamålningar med mjuk men bestämd färghantering, till exempel målningen som återfinns på vernissagekortet, i verkligheten med något mer dämpad kolorit.
En kvinna och ett barn sitter med ryggen mot varandra, båda tecknade med tydliga konturer, kvinnas förstärkta med tjocka svarta linjer som tycks markera avskärmning mot yttervärlden. Den mer naturalistiskt betonade barnkroppen för in ett riskabelt drag av känslosamhet, något som dock motverkas av den kyligt uppfordrande gestalt - också den med ett barns kroppsprportioner - som tornar upp sig i bakgrunden. Det starka känslouttycket dominerar bilden.
Galleriets krävande fondvägg har inspirerat till monumentalt måleri i en triptyk där mittbilden visar ett friskt anslag i bästa Kirkeby-stil - inte illa alls. Men jag tror att det finns mer av Lena Björn själv i den dekorativa grupperingen av mycket små målningar upphängda på en ställning av armeringsjärn - en komposition där framför allt helheten ger styrkan, men där det också finns enskilda detaljer med stor lyskraft.
Det som lyser är de mycket summariskt målade människofigurerna - ibland bara bestående av streck och punkter, men ändå tydligt läsbara - med ursprung i ett ambitiöst projekt som Lena Björn ägnat sig åt den senaste tiden. Utrustad med teckningsblock, ritkol och blyerts har hon under två tretimmarspass varannan vecka sedan i augusti följt repetitionerna inför Torpaspelen, något som uppenbarligen har betytt mycket för hennes konstnärliga utveckling. Sammanlagt har det blivit ett par hundra skisser, varav en del finns med har i original. påfallande säkert och karaktärsfullt tecknade i snabba men distinkta linjer.