Presentation

Vi borde oftare läsa Piet Heins korta ”gruk”:

Fagfolk har man til at spøre hvordan intet lar sig gøre.

I alla fall är det rent gåtfullt hur nya konstnärer ständigt lägger nya dimensioner till detta underbara kallat konst. Ett sådant fenomen är Lena Björn. Hon tycks bara göra sin konst, chockerande okunnig om eller likgiltig för alla ”omöjliga” problem hon därvid passerar.

När jag följt hennes utveckling via ett ännu begränsat antal utställningar har jag gång på gång sett hennes blixtrande talang ta så oväntade språng att den - hennes utveckling - oavbrutet tycks ha nystartat.

”Hvergang” var Storm P:s enkla konklusion i en smakfråga. Varje gång har jag själv försökt sätta etikett på det nya, kommit dragande med det ena namnet efter det andra, och varje gång tvingats inse att hon varit fullständigt omedveten inte bara om likheterna utan oftast också om namnens existens.

I själva verket är hon levande bevis på Gunnar Ekelöfs tes:

”Men för oss måste ju målet vara att via kulturen nå fram till ett högre naturbarnsstadium, att förvandla en viss primitiv objektivitet, barnets objektivitet, till en tredje ståndpunkt, att nå fram till en motsvarande punkt upp på den eviga livsspiralen.”

Naiv är hon självfallet inte, inte heller obetänksamt spontan. Hon arbetar intuitivt, men hårt, närgånget, med nära problem. Hela hennes värld finns nära inpå, i familjen, i en provinsiell närmiljö i västgötska - men än mer småländskt karga - Tranemo, fast någon avskildhet finns inte, inte där och ingen annanstans. Överallt är tidens, samhällets och mänsklighetens problem desamma.

Lena Björn söker en känsla där alla hennes upplevelser finns med, absolut ärligt. Hon försöker tolka tiden, men utan ord, och hon har själv allra störst förbehåll inför resultatet. Hon måste själv ta sig tid att se sina egna bilder, då de ligger alltför nära henne själv, tid att förstå:

-Jag behöver slitet, motståndet, när jag skapar för att komma vidare. Är rädd att hamna i ett manér, vill därför hitta nya vägar. Detta gör att jag många gånger känner en frustration och en rädsla att inte kunna måla någon mer bild.

Samtidigt är det något som driver mig att fortsätta. Skulle jag veta precis vad jag skulle göra, vad vore det då för mening med att göra det? För mig är det viktigt med en kontinuitet i arbetet, mer eller mindre fasta arbetstider, och jag har behov av att få vara i fred, vill inte prata med någon, vill behålla det jag upplever utan att sätta ord på det, inte registrera med vänster hjärnhalva.

Känslan måste gå in ren, hamna utanför det av mig beskrivbara och sen komma ut när jag medvetet arbetar med bilden utan att styra handen i det skapande ögonblicket.

Jag kan inte förklara med ord vart jag vill, men jag kan känna när jag är där. De här bilderna handlar om nuet där jag är, vad som händer runt mig och familjen.

I Tranemo är hon med i en på sitt sätt unik konstnärsgrupp som har egen utställningslokal med varje månad förnyade grupputställningar. I dessa projekt offrar hon ibland flera dagar på att registrera, tar foton i massor, skissar, målar och tecknar, prövar resultatet i grafik (har skaffat egen tryckpress) och håller alltid på med många bilder i olika tekniker samtidigt:

-Kanske är det som småbarnsförälder jag känner att jag måste vara så effektiv hela tiden för att hinna. Jag vet ju inte om jag arbetar i morgon eller behöver vara hemma hos något sjukt barn.

Utifrån upplever jag denna rastlösa energi, koncentrationen och närvaron, som nyckeln till hennes konstnärskap. När jag vet hur oförbehållslöst hon går in i sitt verk vågar jag också uppleva detta som unikt, ja som en konstens vägvisare in i en ny tid, en mänskans ödestid.

I själva händernas snabbhet då hon fångar aikidokämparnas uppgörelse, en med vänster och den andre med höger hand samtidigt, i berusniingens ögonblick innan det gått över i det medvetna betraktandets besvikelse, i väntandet på nästa skede, då sanningen kan framträda sedan alla ord och all logik återigen bleknat - i den vibrerande närhet hennes verk förmedlar, påstår jag att en evig konstens förnyelse ägt rum.

Paul Valéry fångade dess särprägel i ord:

”Den korta tidrymden ger glimtar av ett annat system, en annan ´värld´, som ett konstant ljus aldrig kan belysa. Den världen (och man behöver inte sätta något metafysiskt pris på den - vilket vore onödigt och absurt) är till sin natur instabil. Kanske är det en värld av egna och fria sammanhang mellan de tänkbarheter som står anden till buds? En värld av attraktioner, av de kortaste avstånden, av resonanser…”

Märkligast i hennes konst är att ögat alltid finner nya dimensioner. I aikido-teckningarna anas det ännu ej inträffade, en obetydlig obalans som snart kommer att avgöra kampen.

Målningarna visar samma drag av ett slags helt ny ”action painting”, av en nyansrikedom som ständigt öppnar nya dörrar för tolkning. Det finns i alla först omärkliga inslag av främmande tekniker. De nyare målningarnas blekhet erbjuder i själva verket en oerhörd färgrikedom men dessutom ofta nästan osynliga inslag av blyerts, kol, krita eller slagmetall (den senare uppfattbar i bara en riktning, beroende på hur ljuset faller in).

-Jag kan inte förklara bilden då den finns i mitt hemliga rum. Vad jag känner är en längtan, en tvingande kraft, som vill ut och bli vad den måste bli. Jag är verktyget som måste få vara rent och slippa orden, känna när handen skapat det som mitt innersta rum vill visa.

Denna Lena Björns frihet, öppenhet, återhållsamhet och frånvaro av alla konventioner gör hennes konst unik.

 

Rolf Haglund

konst- och musikskribent